I'm writing another book. I'm very excited about this, in fact I'm so excited that I'm gonna share a part of it here in this blog post. Unfortunately it's in Swedish, but you can always Google translate it!
The book is a fantasy fiction mixed with insights from the life of a mother. Say no more.
I will let you know how it evolves on this web site. Enjoy!
The book is a fantasy fiction mixed with insights from the life of a mother. Say no more.
I will let you know how it evolves on this web site. Enjoy!
Vilse
Nu gör sig vilsenheten gällande på alla områden. Kanske går det inte att hålla ihop livspåsen när ens inre är i uppror. När det inte finns en röd tråd att svinga sig i.
Så vad gör man när man är vilse? Hon vill träffa en guide som visar henne hur man kryssar sig fram i det vilsna landskapet. Så mycket förstår hon att är man vilse ska man nog inte skynda sig ut, det gäller att stanna upp och lokalisera sig.
Var befinner hon sig?
Hur tog hon sig hit?
Hur känns det?
Hon känner inåt. Känner i armarna, benen, magen, huvudet och hjärtat. Känner vilsenhetens kraft sväva fram inom henne. Genom tarmarna, blodkärlen och cellerna. Den blir starkare och otäckare ju mer hon känner in den, men hon slutar ändå inte. Hon vill på något märkligt vis känna den. Gå upp i den, dränka sig i vilsenhetens kraft, bli slukad och vara – bara vara i den.
Ett råd som hon ofta ger andra är: ”var i känslan, gå in i känslan och sitt med den en stund”. Hon försöker lyda sitt eget råd. Fast det är otäckt, ovant och ensamt. Hon känner att hon sakta släpper efter för känslan. Bit för bit, minut för minut. Går in i den grå vilsenhetens rum.
I vilsenhetens rum finns många andra. Men det är som att alla går bredvid varandra utan att se den andre. Var och en upptagen med sin egen känsla.
En del letar febrilt efter en karta, undersöker rummet efter svar. Springer hysteriskt runt i förhoppning att svaret ska uppenbara sig. Andra trevar sig fram, sakta och försiktigt för att inte snava och för att de egentligen inte vet åt vilket håll de ska gå. En tredje sitter bara ned och funderar.
Men alla har vi gemensamt tomheten, ensamheten och den olustiga känslan av att inte veta vart vi ska ta vägen.
Hon lyder sitt eget råd och sätter sig ned en stund Sätter sig ned i vilse-rummet. I känslan.
Så kommer gråten igen. Den uppgivna, ensamma, men den här gången lite tystare och stillsamma gråten. Stilla tårar som letar sig ned längs kinderna.
I brist på en plan låter hon tårarna flöda. Det finns inget annat att göra. Hon behöver hitta sin pausknapp och göra inget för en stund.
Vänta, vara, vila.
Hur länge hon sitter där vet hon inte. Det viktiga verkar vara att stilla sig. Att bara vara. I tomrummet utan färdplan.
Så hon sitter där.
Länge.
Och någonstans djupt inom henne formaliseras något, trots ovissheten och ensamheten. Mitt bland alla andra vilsna själar känner hon en visshet. En visshet om att allt kommer att ordna sig. Allt blir okej. Kanske inte idag eller imorgon. Kanske inte ens nästa år. Men på något sätt är det okej att vara vilsen. Även som vuxen.
Vissheten är en stark, tydlig och rak kraft. Den kompromissar inte eller anpassar sig. Den är tydlig och stark i sig själv. I henne känns den svag, svag för att hon inte är mottaglig för dess fulla kraft just nu. Men det lilla hon känner räcker som tröst och lugnar henne en smula.
Hon litar på att något dyker upp. Att planen kommer att visa sig. Så hon väntar...
Nu gör sig vilsenheten gällande på alla områden. Kanske går det inte att hålla ihop livspåsen när ens inre är i uppror. När det inte finns en röd tråd att svinga sig i.
Så vad gör man när man är vilse? Hon vill träffa en guide som visar henne hur man kryssar sig fram i det vilsna landskapet. Så mycket förstår hon att är man vilse ska man nog inte skynda sig ut, det gäller att stanna upp och lokalisera sig.
Var befinner hon sig?
Hur tog hon sig hit?
Hur känns det?
Hon känner inåt. Känner i armarna, benen, magen, huvudet och hjärtat. Känner vilsenhetens kraft sväva fram inom henne. Genom tarmarna, blodkärlen och cellerna. Den blir starkare och otäckare ju mer hon känner in den, men hon slutar ändå inte. Hon vill på något märkligt vis känna den. Gå upp i den, dränka sig i vilsenhetens kraft, bli slukad och vara – bara vara i den.
Ett råd som hon ofta ger andra är: ”var i känslan, gå in i känslan och sitt med den en stund”. Hon försöker lyda sitt eget råd. Fast det är otäckt, ovant och ensamt. Hon känner att hon sakta släpper efter för känslan. Bit för bit, minut för minut. Går in i den grå vilsenhetens rum.
I vilsenhetens rum finns många andra. Men det är som att alla går bredvid varandra utan att se den andre. Var och en upptagen med sin egen känsla.
En del letar febrilt efter en karta, undersöker rummet efter svar. Springer hysteriskt runt i förhoppning att svaret ska uppenbara sig. Andra trevar sig fram, sakta och försiktigt för att inte snava och för att de egentligen inte vet åt vilket håll de ska gå. En tredje sitter bara ned och funderar.
Men alla har vi gemensamt tomheten, ensamheten och den olustiga känslan av att inte veta vart vi ska ta vägen.
Hon lyder sitt eget råd och sätter sig ned en stund Sätter sig ned i vilse-rummet. I känslan.
Så kommer gråten igen. Den uppgivna, ensamma, men den här gången lite tystare och stillsamma gråten. Stilla tårar som letar sig ned längs kinderna.
I brist på en plan låter hon tårarna flöda. Det finns inget annat att göra. Hon behöver hitta sin pausknapp och göra inget för en stund.
Vänta, vara, vila.
Hur länge hon sitter där vet hon inte. Det viktiga verkar vara att stilla sig. Att bara vara. I tomrummet utan färdplan.
Så hon sitter där.
Länge.
Och någonstans djupt inom henne formaliseras något, trots ovissheten och ensamheten. Mitt bland alla andra vilsna själar känner hon en visshet. En visshet om att allt kommer att ordna sig. Allt blir okej. Kanske inte idag eller imorgon. Kanske inte ens nästa år. Men på något sätt är det okej att vara vilsen. Även som vuxen.
Vissheten är en stark, tydlig och rak kraft. Den kompromissar inte eller anpassar sig. Den är tydlig och stark i sig själv. I henne känns den svag, svag för att hon inte är mottaglig för dess fulla kraft just nu. Men det lilla hon känner räcker som tröst och lugnar henne en smula.
Hon litar på att något dyker upp. Att planen kommer att visa sig. Så hon väntar...
Please let me know what you think about this tiny piece of text from my latest book!
RSS Feed
